Milford Sound ligger i södra delarna av Nya Zeelands sydö. Vägen dit är helt fantastisk! Den räknas till en av de vackraste i världen och jag förstår verkligen varför. Man kör längs smala kringelikrok vägar och ju längre söder ut man kommer desto högre blir bergen. Precis innan vi skulle köra genom tunneln som skulle ta oss till Milford Sound fanns där massor av snö. Givetvis stannade vi och hade snöbollskrig i shorts, härlig känsla. Tunneln som tar en till nationalparken är väldigt smal, så det används trafikljus då endast en färdriktig kan köra åt gången. In genom den lite små läskiga tunneln och på andra sidan väntade paradiset!

Lupiner i mängder, de tog aldrig slut. Foto: Privat

På väg mot Milford Sound. Foto: Privat

Milford Sound är en djup fjord som bildades när en glaciär smälte. Havsvattnet fyllde fjordar och de sträcker sig idag 16km ut till Tasmanhavet. Fjorden är en del av Fjordland National Park som är en av de mest besökta platserna på sydön. Närmsta staden är Te Anu och ligger 12 mil bort, det gällde alltså att tanka bilen vid sista stationen för att klara sig hela vägen fram.
Milford Sound är känt för att vara regnigt. Det regnar cirka 200 dagar om året där och anses vara en av jordens blötaste platser. Årliga nederbörden är cirka 6800 mm (jämfört med Sverige 500-1000 mm). Med dessa mått i åtanken hade vi räknat med regn, men till vår stora lycka var det strålande sol vilket gjorde landskapet ännu vackrare.

Miford Sound. Foto: Privat

Det finns en mängd olika sätt att uppleva Milford Sound på, aktivitetsutbudet är stort. Det finns båtturer som tar en ända ut till öppet hav, förbi vackra Mitre Peak och även flygplans- och helikopterturer. Vi valde dock att paddla kajak istället tillsammans med en guide. Lite vingligt och gungigt till en början och man var absolut inte sugen på att välta då vattnet var iskallt. Det var härligt att glida fram med kajaken i det gröna vattnet. Under vår tur fick vi se vattenfall från bergen och till vår glädje fick vi ta del av det rika djurlivet. Vi fick se delfiner som lekte framför en av båtarna och sälar som låg och slöade på en brygga. Under kajakturen ingick även en vandring då vi fick se fler vattenfall och vacker natur. Sandflugor fanns det gott om också och tusan vad det kliade efter åt.

I Milford Sound ligger inte så många hotell eller butiker så det är bra om man kan handla någon annanstans innan. Det mest nödvändiga går dock att få tag på men det är ganska dyrt. Vi körde runt i en husbil och det var även svårt att hitta någonstans att sova för natten eftersom området är en nationalpark. Mot en billig avgift kunde vi dock stanna över natten på en rastplats som låg en bra bit från tunneln.

Guiden under kajakturen. Foto: Privat

Foto: Privat

Foto: Privat

//Anna

Cadbury-chokladfabrik. Foto:Privat

Längs med turen fick vi höra om historian bakom Cadbury och dess utveckling, se några av de mest framgångsrika marknadsförings-kampanjerna och se tillverkningen från kakaoböna till färdig chokladkaka. Längs vägen fick vi prova choklad i form av bland annat shoots och det senaste framställningarna. Vi fick även en del smakprover att lägga ner i vår goodiebag.

Vår Cadburyguide. Foto: Privat

Foto: Privat

Turen gick ut på taket, utsikten var jättevacker mot kusten och vi fick även se de gigantiska silostornen. Höjdpunkten var när vi fick gå in i den ena silos. Där inne var det ganska mörkt och man står och väntar med spänning på vad som skulle hända. Plötsligt öppnas en lucka i tacket och ett ton flytande choklad rann ut, wow, tänk att få bada där! När turen var slut kunde man få reda på mer om Cadbury i en utställning eller besöka shoppen där de främst sålde choklad men även andra souvenirer som T-shirts.

När vi ändå var i Dunedin passade vi på att besöka världens brantaste gata. Den var verkligen superbrant och det kändes i låren när vi var på toppen. Tänk och köra här när det är vinter.

Foto: Privat

Världens brantaste gata, ser inte så brant ut här, men det var den! Foto: Privat

En lite mer rättvisande bild. Foto: Privat

//Anna

På min resa genom Nya Zeelands sydö ville jag och mina vänner gärna besöka en glaciär. Vi valde mellan Fox Glaciar och Franz Josef Glaciar som båda ligger på västkusten, 23km från varandra. Vi besökte Franz Josef glaciären själva men valde att ta den guidade turen vid Fox Glaciar då det var billigare.
Natten spenderades i närheten av glaciären. Mina vänner ville hoppa fallskärmshoppning på morgonen. Då vädret varierar mycket på Nya Zeeland och det hade varit dåligt dagen innan höll vi tummarna att det skulle vara bättre denna dag så de skulle kunna hoppa. Till deras glädje var det sol när vi vaknade. Flygplanet flög dem över Fax Glaciar och sedan landade de på ett fält en bit bort. Jag avstod då jag redan hoppat fallskärm några år tidigare i Australien. Jag rekommenderar det verkligen, fantastisk känsla, när jag landade på stranden pumpade adrenalinet och jag sprang runt och skrek.

Fox Glaciar i bakgrunden. Här landade fallskärmshopparna. Foto: Privat

Foto:Privat

I dalen nedanför Franz Josef Glaciar. Foto: Privat

Dalen nedanför Franz Josef, riktigt stor! Foto: Privat

Efter lunch tog vi oss till Fox Glaciar för en guidad halvdagstur. Vi fick en snabb genomgång och tilldelades regnjacka, läderkängor, tjocka strumpor, stegjärn och vandringsstav. Jag köpte en mössa men frös ändå väldigt mycket. Turen började nere i dalen som huggits ut av isen under tidigare istiden och visade dramatiska bevis på isens kraft. Guiden, som kom från Kanada var mycket duktig och kunnig. Hon tog oss uppför mot glaciären, cirka 30 minuters vandring. Det krävdes relativt bra kondition då vissa partier var mycket branta.

Härligt turkost isvatten. Foto: Privat

Vår kanadensiska guide. Foto: Privat

När det var dags att beträda glaciären fick vi sätta på oss stegjärnen. Väl på glaciären gällde det att hålla balansen och verkligen bara gå där guiden sa till oss. Något som förvånade mig var att glaciären var så smutsig. Här och var fanns djupa hål som hon visade oss och vi fick försiktigt titta ner medan hon höll i oss. Under en halvdagstur hinner man inte komma så långt upp på glaciären så vill man istället se mer passar en heldagstur bättre. Det finns även isklättringsturer och man kan även flyga helikopter upp till glaciären. Då har man chans att få se grottor och valv.
Det var en häftig upplevelse att få besökt en glaciär. Jag tyckte det räckte med en halvdag men vill man som sagt komma längre upp och kanske klättra så passar någon av de andra turerna bättre.

Stegjärnen som sattes under kängorna för att få bättre fotfäste. Fot: Privat

Vandring vid seidan om glaciären. Foto: Privat

Vandring på glaciären. Foto: Privat

Foto: Privat

//Anna

Under min studietid i Sydney hade vi en veckas lov i september. Då valde jag att tillsammans med en tjejkompis, Linn, flyga till Nadi som ligger på Fijis huvudö Viti Levu. Väl framme på flygplatsen blev vi varmt välkomna av lokalbefolkning som gav oss halsband gjorda av snäckor och frågade om vi behövde hjälp med transfer. Natten spenderades i Nadi innan det bar av ut till första ön, Waya Lai Lai. Båten tog några timmar men det var skönt att sitta på däck och njuta av solen och värmen. Waya Lai Lai är en relativt stor ö om man jämför med de andra, men ändå liten. Jag joggade en dag och då tog det bara tjugo minuter trots att jag sprang tre gånger fram och tillbaka längs stranden.

På väg mot vår ö passerade vi många andra öar. Foto: Privat

Välkomnades till sång, detta gjorde de 2-4 gånger om dagen. Foto: Privat

Vilken service! Foto: Privat

Här spenderade vi tre nätter, underbart! Vi snorklade en förmiddag och fick se knallblå sjöstjärnor och fiskar i regnbågens alla färger. Vi besteg även öns berg, 349 meter över havet. Vandringen upp var ganska tuff men naturen otroligt vacker. Sista biten ut till toppen fick man balansera på ett smalt parti på berget, jag var livrädd då det stupade brant ner på båda sidorna, titta inte ner, titta inte ner. Väl framme ångrade jag mig inte en sekund, VILKEN utsikt!  Guiden var en 70-årig man som gjorde denna tur två gånger om dagen utan skor. Hans fötter såg ut därefter också. Uppifrån berget såg vi solnedgången, en av de bästa jag någonsin upplevt. Vi passerade även en enorm sten som vi lyckades få i gungning, lite läskigt. På söndagen åkte vi till öns kyrka för att ta del av lokalbefolkningens ceremoni. Vi fick åka båt dit då det låg på andra sidan ön och var berg i mellan. Shit vad han körde, båten flög fram och jag fick ont i  rumpan. Att besöka kyrkan på söndagar är något alla fijibor gör. Vi fick höra att vi var tvungna att klä oss fint så jag tog på mig en klänning som fick godkänt då den hade ärmar och räckte ner till knäna. Innan ceremonin började sjöng alla barnen som satt i bänkarna för oss, så himla söta och gulliga. Tyvärr var predikan på deras inhemska språk så man förstod inte mycket, men av kroppsspråket kunde man se att det var mycket dramatiskt. Resten av tiden på ön spenderades i solen på stranden, i vattnet eller i någon av öns hängmattor. Ena dagen regnade det och då fanns det inte så mycket mer att göra än att läsa böcker och spela spel med de andra turisterna.

Stranden på Waya Lai Lai. Foto: Privat

Söt liten fijipojke som lekte på stranden. Foto: Privat

De små husen man bodde i. Foto: Privat

På väg mot bergstoppen. Foto: Privat

På vägen upp passerade vi detta coola berg, "hund och gorilla". Foto: Privat

Utsikten från toppen. Foto: Privat

Solnedgången. Foto: Privat

Eldshow på kvällen. Foto: Privat

I kyrkan, dessa söta barn var mycket duktiga på att sjunga för oss. Foto: Privat

"Baksidan av paradiset", här i byn där kyrkan låg. Foto: Privat

Varje morgon vaknade man till bankandet på trummor som innebar frukost. Likadant var det vid lunch halv tolv och middagen serverades sju på kvällen. Då det inte fanns mer än chips, vatten och kakor att köpa på ön var, i alla fall jag, så hungrig vid sju att jag nästan gav mig på att få upp en kokosnöt. Amten hade vi nämligen förbeställt i ett paket och det verkade som de flesta gjorde så.

Såna här fina blommor låg på sängen varje dag. Foto: Privat

Dessa blommor fanns det också gott om på ön. Foto: Privat

Efter fyra nätter lämnade vi Waya Lai Lai och tog båten två timmar norrut till Korovou. Trots att Waya Lai Lai var underbart var det ett bra val att åka till en annan ö och få se något nytt. Korovou var också väldigt vackert, med en mycket längre strand, dock var vattnet inte riktigt lika fint.  Maten, dagens höjdpunkt, var bättre här och boendet lika så. På kvällarna lärde lokalbefolkningen oss att dansa Buladansen. Bula, som för övrigt är deras hälsningsfras, sägs mer än gärna hela tiden. Varje kväll låg en vacker blomma på kudden. Dessa blommor bars av fijiborna varje dag som för övrigt var mycket gästvänliga. När vi åkte båt från ön stod hotellets personal och sjöng och spelade gitarr, lika så när vi anlände. Jag fick lite känslan av att det nog är så här att vara på Hawaii.

Korovou. Foto: Privat

Här satt vi och åt alla måltider. Foto: Privat

Foto: Privat

Dags att mata fiskarna. Foto: Privat

Passerade ett "gym" när vi var på upptäcksfärd. Jag vet i tusan om jag hade vågat träna här ... Foto: Privat

Man kunde vara helt själv på stränderna. Foto: Privat

Fiji får tummen upp av både mig och Linn och vi är överens om att det helt klart är smekmånadsmaterial.

//Anna

Vinrankor i längder Foto: Privat

På väg mot Hunter  Valley stannade vi till vid en reptilpark, Australian Reptil Park, där vi fick klappa koalor och mata kängurus bland annat. Ett perfekt tillfälle att få kela med dessa mysiga och gulliga djur som annars är ganska svårupptäckta i det fria. Till vår stora lycka fick vi dock även se tre kängurus i det fria senare.

Foto: Privat

Dessa söta trädlevande pungdjur sover 19-20 timmar per dygn. Foto: Privat

En kelgris och riktigt sugen på innehållet i påsen. Foto: Privat

Vidare bar det av till Wallambi för att dricka ”djungel juice” och sedan till Cressnockför att prova vin. Här provade vi mellan 10-15 olika viner, både vita och röda. Det var en riktigt het dag så det blev mycket vattendrickande också. Lunchen bestod av en fyrarätters middag och fyra viner till dem på en vingård. Dagen avslutades med ytterligare en vingård för mer vinprovning och även en del ostar.

Gamla vinetiketter. Foto: Privat

Riktigt gott vin. Foto: Privat

Foto: Privat

Sist men inte minst fick vi även prova choklad på The Hunter Valley Chocolate Company med bland annat mangosmak, mums! Jag köpte med min några flaskor vin hem, som man kunde göra på alla vingårdar vi besökte och även mangochoklad. Om man väljer att köra till Hunter Valley själv och vill spendera mer tid här finns det en hel del vingårdar man kan bo över på. Man vill ju heller inte missa att prova alla dessa goda viner genom att vara chaufför.

// Anna