Hakuna Matata – Kenya del 2

Lördag 27 mars

Efter fyra timmar i Paris och 8 timmars flygning landade vi i Nairobi före utsatt tid vilket för övrigt inte är vanligt i Kenya. Här har tiden inte samma betydelse som hemma, det är lite mer Hakuna Matata (inga bekymmer). Glatt väntande stod vår chaufför Simon parkerad mitt i vägen och blockerade flera andra bilar. Detta verkade dock inte bekymra honom överhuvudtaget. Detta tillsammans med den onödigt långa kenyanska byråkratin för att få visum då man måste fylla i tre papper som dom inte ängar ens en sekund att titta på, fick mig att känna ÄNTLIGEN är jag i Afrika.

Fuktig luft
Mina två vänner var mest bedövade av den varma och ganska fuktiga luften då det är regnperiod. Bilen bar av från ett stökigt Nairobi mot Voi. Mombasa Road som vi åkte 35 mil på är Kenyas största väg och har renoverats rejält sedan sist jag var här vilket var mycket glädjande då den resan vi nu gjorde på 5 timmar tidigare tog 8 timmar. Längst hela vägen blandas små kiosker med gatuförsäljare och savann. Vi hade tur att se både giraff och zebra komma över vägen. Väl framme i Voi gjorde vi ett kort stopp inne i staden för att köpa telefonkort. Att kliva ut och känna en afrikanska röda jorden under fötterna är något speciellt. All vetenskap är överens om att det är här i östra Afrika som dom första människorna levde, livets vagga. Det känns nästan som att komma hem. Jag vet dock inte om mina vänner kände samma sak då dom var mest chockade av att vara ensam vit i en stad med svarta, lite annorlunda än hemma.

Telefonkort
Efter inköp av telefonkort bar det av till vår kenyanska vän Manase som jobbar i Voi med flera projekt bland utsatta grupper och fattiga. Tillika jobbar han i kyrkan som koordinator för området runt staden Voi. Manases vita leende mötte oss när vi kliver in på Bogesundshouse, centret för föräldralösa barn. Här står maten färdig och det är bara till att välja mellan Cola eller Fanta vilket tycks vanligare än vatten. Maten är traditionell kenyansk mat som man äter med händerna. Manases fru kom med rent vatten som vi fick tvätta våra händer i. Här finns inget rinnande vatten utan får hämtas från en vattenpost. Ibland är det lätt att glädjas över något så självklart som rena händer. Eftersom vi är här för att starta upp ett nytt arbete bland utsatta kvinnor så gick resten av eftermiddagen till att prata om detta. Allt är inte lika självklart som hemma. Trots att här finns stora problem så måste man vara registrerad som organisation för att göra något inom välgörenhet.

Vårt nya hem
Efter timmar av samtal visar Mansase oss ett hus som vi kan få hyra för att kunna ha som bas för vårt arbete. Huset är verkligen bra och ligger perfekt. Efter en rundvisning i huset tar Manase oss vidare till en tomt som de köpt för att kunna starta ett mikrolån som går ut på att man kan få låna en bit mark att odla mat på. Detta skall vara för de som verkligen inte har något. Här slår vi upp ett medhavt tält som barnen i projektet med föräldralösa barn kan ha till läget. Vi blir förstummade över all engagemang som dessa människor lägger ner för att göra tillvaron bättre för andra trots att dom själva lever extremt enkelt och fattigt. Efter en lång dag åker vi upp till vår Lodge som ligger uppe på ett berg. här har vi utsikt över Tsavo National Park. Elefanterna syns på avstånd. Med en kall öl i handen och god mat på bordet konstaterar vi att detta är verkligen kontrasternas land.

Söndag 28 mars

Klockan ringde vid 7 och vi kände oss faktiskt ganska utvilade. Dagens mål var ett besök i en by 2 timmar rakt ut i ingenmansland. Här är Manase ansvarig för en liten kyrka som är byggd av lera som dom själva bränt till tegel. När vi kom fram en timme senare än gudstjänsten skulle börja var det inte något folk. Manase sa bara Hakuna Matata, folket kommer snart. Kyrkan ligger mitt ute i buschen. Mycket riktigt, folket kommer en efter en ut från buskarna klädda i sina finaste kläder. När alla var samlade hade det gått 3 timmar och då började gudstjänsten. En afrikansk gudstjänst är inte som hemma i Sverige. Det sjungs så att taket håller på att flyga av, som instrument används en gren och en gammat vattendunk. Mitt under gudstjänsten kommer en välklädd man in tillsammans med en stor biffig typ. Det visade sig att det var en minister som var ute och hade kampanjer för att få fler röster. Den biffiga typen var en säkerhetsvakt från nationella säkerhetsstyrkan. Av någon anledning var det självklart att man avbröt gudstjänsten så att ministern kunde köra sitt kampanjsnack.

Traditionell dans
I Kenya finns det fortfarande en rädsla för politiker med makt. Efteråt delade vi ut godis till alla barnen. På vägen tillbaka till Voi stannade vi till i en masaiby där mina två vänner blev indragna i traditionell dans. Själv slog jag till och köpte en gammal lejonklo för 75 kr. Nu sitter vi åter på vår Lodge och dricker en kall öl och försöker smälta våra intryck. Imorgon väntar en tidig tur innan frukost då vi hoppas på att se något djur. Resten av dagen går till att arbeta med våra projekt.

På återseende!

Jarle Furali med vännerna Joel Jarbo och Joel Starfelt.

Intressant länk kring projekten:

www.helpinghand.nu

Landsväg i Kenya på väg mot Voi. Foto: Jarle Furali
Mombasa Road. Foto: Jarle Furali
Vårt hus. Foto: Jarle Furali
Farmen. Foto: Jarle Furali
Kyrkan. Foto: Jarle Furali
Godis! Foto: Jarle Furali
Skrivet av
Mer från Flygstolen

Med helikopter över Manhattan

När du är i en storstad får du se mycket sightseeing med...
Läs mer

3 Comments

  • Härligt att höra att ni har det bra. Hoppas att mina fotbollströjor passar någon av dom=) Skulle dock vilja se min bror dansa lite masaidans.

  • så roligt att följa er resa, och jag håller med simon om att det varit roligt att se grabbarna dansa massaidans. och lycka till med era uppdrag!

  • Hej, det var trevligt med lite nyheter från Kenya. Det är bara lite synd att ni inte har någon koll på att man inte får köpa eller inneha något från ett lejon.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *