Fiji smekmånadsmaterial

Under min studietid i Sydney hade vi en veckas lov i september. Då valde jag att tillsammans med en tjejkompis, Linn, flyga till Nadi som ligger på Fijis huvudö Viti Levu. Väl framme på flygplatsen blev vi varmt välkomna av lokalbefolkning som gav oss halsband gjorda av snäckor och frågade om vi behövde hjälp med transfer. Natten spenderades i Nadi innan det bar av ut till första ön, Waya Lai Lai. Båten tog några timmar men det var skönt att sitta på däck och njuta av solen och värmen. Waya Lai Lai är en relativt stor ö om man jämför med de andra, men ändå liten. Jag joggade en dag och då tog det bara tjugo minuter trots att jag sprang tre gånger fram och tillbaka längs stranden.

På väg mot vår ö passerade vi många andra öar. Foto: Privat
Välkomnades till sång, detta gjorde de 2-4 gånger om dagen. Foto: Privat
Vilken service! Foto: Privat

Här spenderade vi tre nätter, underbart! Vi snorklade en förmiddag och fick se knallblå sjöstjärnor och fiskar i regnbågens alla färger. Vi besteg även öns berg, 349 meter över havet. Vandringen upp var ganska tuff men naturen otroligt vacker. Sista biten ut till toppen fick man balansera på ett smalt parti på berget, jag var livrädd då det stupade brant ner på båda sidorna, titta inte ner, titta inte ner. Väl framme ångrade jag mig inte en sekund, VILKEN utsikt!  Guiden var en 70-årig man som gjorde denna tur två gånger om dagen utan skor. Hans fötter såg ut därefter också. Uppifrån berget såg vi solnedgången, en av de bästa jag någonsin upplevt. Vi passerade även en enorm sten som vi lyckades få i gungning, lite läskigt. På söndagen åkte vi till öns kyrka för att ta del av lokalbefolkningens ceremoni. Vi fick åka båt dit då det låg på andra sidan ön och var berg i mellan. Shit vad han körde, båten flög fram och jag fick ont i  rumpan. Att besöka kyrkan på söndagar är något alla fijibor gör. Vi fick höra att vi var tvungna att klä oss fint så jag tog på mig en klänning som fick godkänt då den hade ärmar och räckte ner till knäna. Innan ceremonin började sjöng alla barnen som satt i bänkarna för oss, så himla söta och gulliga. Tyvärr var predikan på deras inhemska språk så man förstod inte mycket, men av kroppsspråket kunde man se att det var mycket dramatiskt. Resten av tiden på ön spenderades i solen på stranden, i vattnet eller i någon av öns hängmattor. Ena dagen regnade det och då fanns det inte så mycket mer att göra än att läsa böcker och spela spel med de andra turisterna.

Stranden på Waya Lai Lai. Foto: Privat
Söt liten fijipojke som lekte på stranden. Foto: Privat
De små husen man bodde i. Foto: Privat
På väg mot bergstoppen. Foto: Privat
På vägen upp passerade vi detta coola berg, “hund och gorilla”. Foto: Privat
Utsikten från toppen. Foto: Privat
Solnedgången. Foto: Privat
Eldshow på kvällen. Foto: Privat
I kyrkan, dessa söta barn var mycket duktiga på att sjunga för oss. Foto: Privat
“Baksidan av paradiset”, här i byn där kyrkan låg. Foto: Privat

Varje morgon vaknade man till bankandet på trummor som innebar frukost. Likadant var det vid lunch halv tolv och middagen serverades sju på kvällen. Då det inte fanns mer än chips, vatten och kakor att köpa på ön var, i alla fall jag, så hungrig vid sju att jag nästan gav mig på att få upp en kokosnöt. Amten hade vi nämligen förbeställt i ett paket och det verkade som de flesta gjorde så.

Såna här fina blommor låg på sängen varje dag. Foto: Privat
Dessa blommor fanns det också gott om på ön. Foto: Privat

Efter fyra nätter lämnade vi Waya Lai Lai och tog båten två timmar norrut till Korovou. Trots att Waya Lai Lai var underbart var det ett bra val att åka till en annan ö och få se något nytt. Korovou var också väldigt vackert, med en mycket längre strand, dock var vattnet inte riktigt lika fint.  Maten, dagens höjdpunkt, var bättre här och boendet lika så. På kvällarna lärde lokalbefolkningen oss att dansa Buladansen. Bula, som för övrigt är deras hälsningsfras, sägs mer än gärna hela tiden. Varje kväll låg en vacker blomma på kudden. Dessa blommor bars av fijiborna varje dag som för övrigt var mycket gästvänliga. När vi åkte båt från ön stod hotellets personal och sjöng och spelade gitarr, lika så när vi anlände. Jag fick lite känslan av att det nog är så här att vara på Hawaii.

Korovou. Foto: Privat
Här satt vi och åt alla måltider. Foto: Privat
Foto: Privat
Dags att mata fiskarna. Foto: Privat
Passerade ett “gym” när vi var på upptäcksfärd. Jag vet i tusan om jag hade vågat träna här … Foto: Privat
Man kunde vara helt själv på stränderna. Foto: Privat

Fiji får tummen upp av både mig och Linn och vi är överens om att det helt klart är smekmånadsmaterial.

//Anna

Skrivet av
Mer från Flygstolen

Drömmen om Italien – Venedig

Venedig – en stad i nordöstra Italien som ligger i och omkring...
Läs mer

4 Comments

  • Hej, tack för en fin beskrivning. Jag undrar bara vad du menar med “baksidan av paradiset” under bilden från byn? Skulle det vara mindre paradis för att??? :D

  • till kommentaren ovan^
    baksidan av paradiset menar hon nog kanske att alla tror att allt på fiji är som ett paradis, men det är väldigt fattigt, så lokalbefolkningen kanske inte ser det som ett paradis

  • Precis, på resorterna där man bor är det svårt att tänka sig att vissa fijibor bor i skjul på andra sidan ön. Man får sig en tankeställare…
    Mvh Anna

  • Jo, men det som är baksidan av paradiset är de som är hemlösa och inte har något boende eller bor i slummen. Det ni kallar skjul är deras hus och det är inte skjul för dem utna full funktionella hus med alla nödvändigheter man behöver. De flesta på Fiji är inte jätte fattiga utan klarar sig mycket väl. Jämför man med våran standard så kanske det verkar så men att kalla deras normala liv för baksidan av paradiset bara för att de inte bor i lyxvillor är som att ta ett foto på ett radhus i förorten hos oss i Sverige och säga att det är baksidan. För inte bor väl alla på Sheraton här hemma? Missförstå mig inte, jag menar inte att göra någon upprörd. Men verkligheten är att visst finns det en baksida även i paradiset, men det är INTE den du fotade. Fijianerna lever ett mycket rikare liv än vi här i Sverige. :) Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *